Våga använda de svåra och djupa orden i jul. De som finns i evangeliet och i julpsalmerna. Använd dem med barn och gamla, och förklena inte julevangeliet genom att skriva om dem.
När jag dagarna före julafton sitter med min tvåårige son och läser Richard Scarry-böcker slås jag av en sak: orden. Sida upp och sida ned med ord på saker på såväl svenska som engelska. Trots mycket goda kunskaper i engelska är det många ord jag inte kan, och jag skall ärligt erkänna att jag inte ens kan alla de svenska orden.
Jag hade inte kunnat säga att den gröna apparaten på sidan med maskiner är en skopelevator. Jag hade inte på egen hand kommit ihåg att det är ett språngsegel brandmännen sträcker ut för dem som måste hoppa från den brinnande byggnaden. Godsfinka, flodspruta och vindstrut är ord jag inte hade fått fram. Möjligen hade jag kunnat värka fram det sistnämnda.
Att kunna sätta ord på saker och ting är oftast nödvändigt för att kunna få en djupare förståelse för. Och inte minst för att kunna föra ett ordentligt och innehållsrikt samtal. För några veckor sedan dök två för mig tidigare okända kvinnor upp i min församlings högmässa. Vid kyrkkaffet efteråt framgick att de var från Nikopol i södra Ukraina. En stad som just då var utsatt för väldigt hård rysk beskjutning, och som de tvingats fly ifrån.
Det visade sig att de inte kunde någon svenska, och inte heller någon engelska. De kunde dock tala ryska, ett språk där jag själv har ett mycket begränsat ordförråd. Även om de föredrog att tala ukrainska före ”Putins språk”, så hittade vi någon form av gemensam språklig grund att stå på. Med ytterst få ord i min verktygslåda kunde jag åtminstone förstå vissa saker de sade, men kände mig också kolossalt begränsad när jag ibland inte kunde svara ordentligt på de få saker jag faktiskt förstod.
…med mina vänner som inte är troende kan jag inte använda barnets språk och ordförråd…
Julen är något som kan vara svårt att förklara, om man inte har språket som krävs. Treenighet, bebådelse, inkarnation, Kristi två naturer och allt det där andra som är del av berättelsens kärna kan vara svåra begrepp. Med min tvååring kan jag förstås inte använda dem, där får det bli kärnfulla, enkla formuleringar, om än med ett komplicerat innehåll under ytan, till exempel att ”Gud har blivit människa”.
Men med mina vänner som inte är troende kan jag inte använda barnets språk och ordförråd, det vore att underkänna dem som tänkande varelser. Även om vi inte delar teologins språk alla gånger, så kan vi åtminstone prata vuxen svenska med varandra. Och det är viktigt att julens djupa allvar och innehåll inte drunknar under gullig platthet. Så kan man inte förkunna evangelium.
Ändå tycks många tänka att det är precis så man skall göra. I Förklaringar till Förslag Kyrkohandbok för Svenska kyrkan talas om strävandet efter ”ett icke-exkluderande språk” som en ”grundprincip” för arbetet. När kyrkan på sin hemsida presenterar kyrkohandboken står ett citat av Antje Jackelén överst: ”I den evangelisk-lutherska traditionen har språklig tillgänglighet alltid varit av vikt.”
Man kan fråga sig vad innehållet i dessa begrepp är, när man ser hur de omsätts i praktiken. Denna vecka skriver Sofia Lilly Jönsson i Aftonbladets kulturdel om de nya psalmerna, och kritiserar hur kyrkan ofta har ett språk om Gud som är ”poetiska beskrivningar av ett abstrakt väsen som bryr sig om oss från någonstans långt borta, fast ändå i du-tilltal.” Ett exempel på detta i handboken torde vara inledningsorden, där nummer fem är skräckexemplet:
Gud är här.
Du är här.
Jag är här.
Vi är här tillsammans.
(Meningarna kan sägas i valfri ordning.)
Vem är dessa ord framtagna för? Knappast för den som behärskar trons språk, som ju är den som kommer att möta dem söndag efter söndag. För den som för första gången går till mässan är de knappast särskilt matnyttiga och innehållsrika. Det är ord som jag nog inte ens använt till min tvååring, för de känns så platta och meningslösa.
När vi ber vår aftonbön varje kväll så ber vi för vår familj, vår församling, vår kyrkoherde, vårt stift och vår biskop. Men vi ber också för hela världen, och ber då alltid att Gud skall bevara världen från, med litanians ord, ”för pest och hungersnöd, för krig och världsbrand”. Sen ber vi särskilt för ett slut på det ryska anfallet mot Ukraina, och för de ukrainare vi träffat, bland annat kvinnorna jag nämnde ovan.
…ändå vill jag ge honom orden…
Tvååringen är förstås alldeles för liten för att förstå dem, ändå vill jag ge honom orden. Jag vill att han har dem med sig, för de är fina och innehållsrika ord. Skall jag vara förkrossande ärlig, så vet jag inte alltid själv vad alla kyrkans ord har för exakt innebörd. Jag älskar att höra Jesajas ord om Sonen som blir oss given, men exakt vad ”Underbar i råd” betyder (även om de nya bibelöversättningarna inte har kvar den formuleringen) är jag inte säker på att jag kan ge ett uttömmande svar på.
Men vi måste faktiskt behålla även det svåra. Vi gör inte evangeliet mer tillgängligt genom att göra det grundare. Vilken frälsning finns i en gullig berättelse om en bebis i ett stall? Utan inkarnation, att Ordet blev kött, kan man inte uppleva julevangeliets frälsande kraft. Det kan inte ersättas med ett icke-exkluderande ”Gud är här”. Då är vi inte mycket bättre än förskolan som bytte ut Jesus mot jultomten i psalmen. Använd de svåra och djupa orden, med både förskolebarn och vuxna som saknar tron. Och våga tro att i djupet bor, som uti himlen, Gud.
Kyrkohärolden 