Hem

Det rysk-ukrainska kriget, inlett genom den ryska invasionen i februari i år, får orden från Marias lovsång att aktualiseras. Denna essä ser på kriget och den rysk-ukrainska historien ur ett kristet perspektiv, med vattendragen som tolkningsnyckel.

I. Från Donau till Dnepr

Det skulle ha blivit en repris av augusti 1968. Den gången var det dåvarande Tjeckoslovakien som inte dansade efter Moskvas pipa. Landet leddes av den nytillträdde Alexander Dubček, med en ambitiös reformagenda med syfte att ta Tjeckoslovakien ur de dåliga år landet haft. Reformerna föll inte Sovjetunionens ledare Leonid Brezjnev i smaken, och Moskva ansåg sig ha rätt att ingripa militärt i grannlandet.

Det kallades “operation Donau”, ett snabbt anfall från flera håll för att tillsätta en ny regering – en som betedde sig som Moskva önskade. Man samlade stora mängder trupp vid landets gräns, och kallade det för övning. Det skulle bli ett snabbt överraskningsanfall, inte ens de egna trupperna visste i förväg vad de var där för att göra. Plötsligt kom en snabb order, vita streck fick målas på de ryska militärfordonen för att undvika vådabekämpning, då dessa var lika eller rentav identiska med den plötslige moståndarens. 

Tanken var få döda, och en snabb “befrielse”. Mer en polisiär än en militär insats. Den inleddes med att sätta in fallskärmstrupperna, VDV, mot flygplatser och snabbt försöka skapa “ordning”, få fienden att inse att det inte var mödan värt att kämpa emot. Dubček gick också ut och uppmanade folken i Tjeckoslovakien att inte göra motstånd. Han fick sitta kvar tills vidare, men var inom ett år avsatt, till förmån för den Moskva-trogne Gustáv Husák, vilken rullade tillbaka reformerna och behöll presidentposten ända till Sammetsrevolutionen 1989.

2022 års ryska invasion av Ukraina skulle upprepa Brezjnevs bravad från 1968. Likheterna är slående. Men de ryska styrkorna var i år färre, sämre förberedda och med en sämre plan. Till skillnad från i Tjeckoslovakien 1968, där en andra våg av soldater svepte in, efter den förstas framryckning, förlitade sig Moskva i år på en enda våg. Trots att Ukraina haft åtta år av förberedelser sedan den senaste ryska invasionsvågen mot landet, förväntades landets försvar omedelbart kollapsa.

VDV, de ryska fallskärmstrupperna, kunde inte snabbt ta Ukrainas viktigaste flygplatser. I stället mötte de eld och intensivt motstånd. VDV, ett slags glorifierade ordningspoliser med fallskärm, är inte trupper till för regelrätt strid. De skall styra upp oroligheter. Efter VDV följde i stor utsträckning trupper ur Rosgvardija, nationalgardet direkt underställt president Putin. Rosgvardija är egentligen inrikestrupper, även de med syfte att upprätthålla ordning.

Från ryskt håll kopierade man i princip anfallsplanen mot Tjeckoslovakien 1968, och satte in ordningsupprätthållande trupper, medförandes fångtransporter. Tanken bakom var tydlig. Ukraina skulle inte få besluta sin egen framtid, den skulle ligga i Moskvas händer. Ukrainas utveckling är en rysk angelägenhet, och därför skulle ryska ordningstrupper återställa “ordningen” och avsätta regeringen. Det skulle vara över på några dagar. Ett eko hörs från Marias lovsång: “Du skingrar dem som har övermodiga planer i sina hjärtan”.

---

II. Från Dnepr till Don

Det ryska övermodet har flera källor. Flera av dem kan sökas i historien. Vladimir Putin, Rysslands president, är mycket förtjust i historia, och försökte sig förra sommaren på en historisk essä om Ukraina. Denna var dock betydligt mer ideologisk än historievetenskaplig. Inom Putins innersta krets finns Sergej Narysjkin, även han en hängiven amatörhistoriker, och ordförande för Rysslands historiska sällskap sedan 10 år. Vid sitt inval talade Narysjkin om rysk historia som en vägvisare för politiken.

I Sverige är inte Engelbrektsupproret, slaget vid Brunkeberg eller slaget vid Lund särskilt närvarande i det offentliga samtalet, och knappast vägledande för politiken. I Ryssland är det tvärtom. Historien är ständigt närvarande, och vägledande – eller åtminstone används den för att motivera beslut. En av de allra viktigaste händelserna, vad gäller hur historien använts och används, är slaget vid Kulikovo. Det mytologiska samlandet av Ryssland.

I Ryssland finns det i allmänhet två ord för att beteckna det ryska. Sådant som har med den ryska staten att göra kallas rossiskij, sådant som har med språk, kultur och folk att göra kallas russkij. Detta missar vi ibland, i den svenska översättningen av det ryska språket. För det finns en skillnad mellan den Ryska federationen och det allmänt ryska. Den sistnämnda härrör ur det som kallas Rus, den civilisation som ryssar, vitryssar, ukrainare och andra östslaviska folk har sina rötter i.

Kring Kyiv växte en civilisation på 800-talet fram, från början hednisk men så småningom kristen. Den avgörande förändringen i tro skedde under storfurst Volodimir av Kyiv, kallad Vladimir på ryska och Volodymyr på ukrainska. Samma förnamn som såväl Rysslands som Ukrainas nuvarande presidenter bär. Enligt legenden hade hans sändebud som sökte en ny tro för folken i Rus varit så hänförda av den vackra liturgin i Hagia Sofia i Konstantinopel, att de inte längre visste om de var i himlen eller på jorden.

Volodimir antog den kristna tron, och hela folket döptes i floden Dnepr. Kyiv förblev maktcentrum i den lösa federation som var Rus, med viss konkurrens av furstendömet (sedermera republiken) Novgorod, vid Finska viken. Andligt centrum blev också Kyiv, vars metropolit från 988 kom att bli andligt överhuvud för hela Rus. Sedan kom mongolerna, vilket förändrade det mesta.

År 1240 intogs Kyiv, och stadens befolkning massakrerades. Man hade fortfarande en hedersplats, men vad som var Rus maktcentrum blev nu mer oklart. Under slutet av samma århundrade flyttade metropoliten av Kyiv och hela Rus till staden Vladimir, öster om vad som skulle komma att bli det nya maktcentret: Moskva. Att just furstarna av denna tidigare obetydliga lilla stad kom att få sådant inflytande berodde på att man var vad vissa historiker kallat “mongolernas bästa quislingar”.

Åter till Kulikovo, knappt 30 mil söder om Moskva, vid floden Don. Mongolledaren Mamai var indragen i politiska konflikter, och behövde alltmer silver från de ryska (rusiska) länderna. Medan fursten av Moskva, Dmitrij Ivanovitj, försökte skramla ihop sin tribut bestämde sig Mamai för att ta saken i egna händer och tåga västerut med en styrka. Bud om detta nådde furst Dmitrij av Moskva som lyckades samla ett knappt dussin olika furstar från de rusiska länderna, för att försvara sig mot Mamais framryckning.

Koalitionen besegrade Mamai vid Kulikovo 1380. Snart skulle dock Mamais efterträdare vända åter, bränna Moskva och tvinga furst Dmitrij att åter böja knä för mongolerna. Men för den ryska (moskovitiska) självbilden och historieskrivningen blev detta slag händelsen då de rusiska länderna enades under Moskva och kastade av sig det mongoliska oket. Att vissa furstendömen höll sig neutrala, och vissa rentav ställde sig på Mamais sida, suddas även det ut ur historien. Mytologin är stor kring slaget, och Dmitrij Ivanovitj fick ett nytt namn: Dmitrij av Don – Dmitrij Donskoj. 

En av de mer framträdande myterna om slaget vid Kulikovo är den om Aleksandr Peresvet, krigarmunken. Denne skall innan striden inleddes ha utmanat en tidigare obesegrad mongolisk kämpe på envig. Båda skall ha stupat, men Peresvet suttit kvar i sin sadel efter döden, och ansetts som segrare. Peresvet har fått ge namn åt det ryska laservapen, som i maj gjorde premiär i kriget i Ukraina. Dmitrij Donskoj har bland annat fått ge namn åt Rysslands (och världens) största atomubåt.

Den 6 juni 1988, under Glasnost och Perestrojka-tiden, valde ryska kyrkan att helgonförklara krigarfursten Dmitrij Donskoj. Grunderna för detta är ur ett kristet perspektiv inte helt tydliga, men följer ett mönster i den ryska kyrkan. Än mer märklig är 2001 års kanonisering av amiral Fjodor Usjakov, en 1700-talskrigare som också gjordes till skyddshelgon för Ryska federationens kärnvapenbärande strategiska bombplan. 

På tremånadersdagen av årets Ukrainainvasion, den 24 maj, föreslog Rysslands försvarsminister Sergej Sjojgu att Aleksandr Suvorov, en annan 1700-talskrigare, skulle helgonförklaras. Kyrkan lovade överväga saken. Suvorov är känd för att ha hindrat ett turkiskt anfall mot det då ryska Krim, men kanske mest för den stora massakern på civila i polska Praga 1794.

---

III. Från Bosporen till Moskvafloden

Den ryska kyrkan har alltså en minst sagt märklig syn på vad som kan anses vara ett helgon. Detta ger uttryck för den tragiska relationen mellan kyrka och stat i den ryska federationen. Inte minst nuvarande patriark, Kirill, har visat sig vara en statens tjänare mer än en Herrens dito. Mer om det nedan.

Även den ryska kyrkans självbild är speciell. Utöver att vara den överlägset största kyrkan i den östligt ortodoxa gemenskapen anser den sig, i viss bemärkelse, också vara den främsta. Upprinnelsen till detta finner vi hos Dmitrij Donskojs barnbarns barn furst Ivan III av Moskva. Han gifte sig med den siste bysantinske kejsarens brorsdotter Sofia, och efter att Konstantinopel föll 1453 kom han så småningom hävda sig själv vara dess arvtagare. Moskva var “det tredje Rom”, och övertog oblygt Bysans dubbelörn. Och Ivan såg sig själv som hela den ortodoxa kyrkans beskyddare. Moskva hade vuxit alltmer i betydelse, och furst Ivan kuvade militärt flera andra rusiska furstendömen, inklusive det tidigare mäktiga Novgorod.

Redan under Ivans far Vasiljs tid vid makten hade denne själv låtit insätta en ny metropolit av Kyiv och hela Rus, vilken flyttat från Vladimir till Moskva ett århundrade tidigare. Under Ivans sonson med samma namn, blev det en konsoliderad ideologi av konceptet om ett tredje Rom, och Ivan IV lät sig själv krönas till kejsare – tsar. Som härskare kom att föra en hård kampanj av förtryck och avrättningar, kallad opritjnina. När metropolit Filip av Moskva och hela Rus protesterade mot detta, lät tsaren fängsla och, så småningom, mörda honom.

Moskva var maktcentrum, och makten låg hos tsaren. Ivan IV:s efterträdare vid makten lyckades övertala den efter Konstantinopels fall kraftigt försvagade patriarken där att låta Moskvakyrkan bli absolut självständig, med egen patriark. Den makttrogne Job valdes till patriark av Moskva och hela Rus. Ett ämbete tsar Peter den store på 1700-talet skulle dra in, för att göra kyrkan till en del av statsapparaten. Patriarkämbetet kom att återupprättas av kyrkan, medan den ryska revolutionen ställde till oreda i landet. Patriark Tichon valdes, vilken inte var makttrogen, utan en nagel i ögat på kommunisterna. 

Vid patriark Tichons död tillsattes ingen ny patriark, utan kyrkan leddes i praktiken av ett par metropoliter. Efter Hitlers anfall på Sovjetunionen valde Stalin att avbryta sin aggressiva förföljelse av de kristna, och i stället använda kyrkan för att bygga stöd för kriget mot Tyskland. Kyrkan återupprättades med en relativt regimtrogen patriark, Sergej, kyrkans de facto-ledare sedan Tichons död, och fick tillbaka vissa egendomar. Villkoret var att säkerhetstjänsten skulle ha kontroll över kyrkan, vilket den sorgligt nog också skaffade sig.

---

IV. Åter till Dnepr

Moskvapatriarkatets nuvarande metropolit av Kyiv och hela Ukraina heter Onufrij. Efter det ryska anfallet mot Ukraina 2014 har han försökt hålla en ganska neutral och försonande position, och undvika hårda ord som kunnat splittra kyrkan i Ukraina. Han anklagades därför av många för att vara Moskva- och Putintrogen. Men i och med det orättfärdiga, fullskaliga kriget som inleddes i februari i år tog han bladet från munnen. På invasionens första dag sade han:

“Det ukrainska och det ryska folket kom ur Dneprs dopfunt, och kriget mellan dessa folk är en upprepning av Kains synd, vilken dödade sin egen broder av avundsjuka”. Att det ryska kriget strider mot internationell rätt är uppenbart, men än viktigare, det är också ett uppenbart orättfärdigt krig. Från Paulus, via Augustinus och genom kyrkohistorien går en röd tråd av kristet tänkande kring krig. Det finns rättfärdig och orättfärdig våldsanvändning. Att oprovocerat invadera sitt grannland är orättfärdigt.

Detta är uppenbart för alla kyrkomän som inte är förblindade av ideologi, eller i knät på makten. Parallellerna till Stalins pakt med patriark Sergej på 1940-talet är tydliga. I ersättning för erkännande, inflytande och ståtliga kyrkbyggen skänker den ryska kyrkan legitimitet, ideologisk förankring och politiskt stöd åt den ryska regimen. Patriark Kirill har en lång historia av att försöka förekomma Vladimir Putins önskningar och visa sig en duktig tjänare. 

Trots att han ofta är en god predikant, och att hans kritik av västerlandets moraliska förfall inte är utan poänger, visar han sig i sin själ vara korrumperad. Med armbandsur för hundratusentals kronor och lyxiga vanor har han även personligen skott sig på sin position som kyrkans överhuvud. Hans bakgrund som KGB-agent inom kyrkan passar väl in i den toxiska symbios som utvecklats mellan ryska kyrkan och staten åtminstone sedan Stalin-tiden, med rötter ännu längre tillbaka.

En överväldigande majoritet av Rysslands befolkning identifierar sig som ortodoxa, och kyrkan har en viktig roll i det postsovjetiska nationsbygget, men dess påverkan på det ryska folkets tankar är ganska liten. Enligt en undersökning från förra våren, om vilka institutioner ryssar känner helt eller delvis förtroende för, så kom kyrkan på fjärde plats – efter militären, presidenten och kvinnorättsorganisationer.

Sedan 2012, Putins återkomst till presidentposten, så har ett allt mer ideologiskt Ryssland mejslats fram. Kyrkan har varit en viktig del i detta byggande av det nya Ryssland och ”den ryska världen”. Ett återvändande till klassiska kristna familjevärden har varit ett sätt att möta en demografisk kris, i ett land som var världsledande bl a i antal aborter.

Men attityden hos vanliga ryssar, identifikationen som ortodoxa till trots, har inte svängt mycket mot kristna dygder. Man lyssnar gärna till kyrkans fördömanden av väst, och predikande av Ryssland som hela världens ortodoxa föredöme, men vad gäller skilsmässa, abort, sex m.m. är kyrkan ingen moralisk auktoritet för det ryska folket.

I stället är kyrkans stora roll i samhället som del av ett nationellt identitetsbyggande, och precis som under Stalins tid ett statens verktyg för att skänka legitimitet åt militär och krig. Ett talande exempel är militärkatedralen i Kubinka, invigd sommaren 2020. Helgad åt Kristi uppståndelse, och tillägnad de sovjetiska styrkornas seger över Hitler. Den är finansierad dels av privata donationer, och dels av lokala/regionala offentliga medel.

Makten hjälper till med att bygga en storslagen kyrka, denna tillägnas militären, och symboliskt garanterar kyrkan militärens trohet till regeringen. Det blir fel när man beskriver kyrkan som styrd av Kreml. Snarare är det, som sagt, en toxisk symbios man lever i. Åtminstone toxisk för kyrkan. På militärkatedralens väggar finns mosaiker av tungt beväpnade soldater från andra världskriget, sovjetiskt flygvapen och diverse världsliga, krigiska motiv. Man valde dock att stryka de ursprungliga planer på att inkludera mosaiker av Putin och Stalin.

Är det en faktor som är större än någon av de andra, i det moderna ryska identitetsbygget, hopsnickrat av Putins närmaste krets, så är det Det stora fosterländska kriget. Detta är det ryska namnet på andra världskriget, vilken inleds då Hitler anfaller Sovjetunionen 1941. Den tysk-sovjetiska samförståndsanden och de ryska anfallskrigen västerut åren innan räknas inte in. Bekvämt nog. Att Ryssland segrade över fascismen är centralt i den ryska historierevisionismen. Att detta skedde tack vare de allierades öppnande av västfronten kommer man inte alltid ihåg.

Ett av de viktigaste slagfälten mellan Sovjetunionen och Tyskland, efter att man lämnat sina tidigare överenskommelser med varandra, var Ukraina. Denna viktiga kornbod, som det moskovitiska Ryssland steg för steg erövrat från andra halvan av 1600-tal till tidigt 1800-tal. Efter kort självständighet kring första världskrigets slut tvingades Ukraina in i Sovjetunionen. Landet var en eftertraktad kornbod, och under Stalins första femårsplan konfiskerades mängder med spannmål från ukrainska bönder, samtidigt som det rådde torka i landet. 

Men även vad gäller den historiska kopplingen till Rus, kyrkans ursprung i Kyiv, där de viktiga noderna Sofiakatedralen och Grottklostret fortfarande finns kvar, så är Ukraina viktigt för Ryssland. Redan 2003 uttryckte Putin det som “helt oacceptabelt” att Kyiv, med dess viktiga historia och kyrkliga skatter, låg utanför den ryska federationens gränser. Ukraina är också strategiskt viktigt, såväl för rysk närvaro i Svarta havet som i egenskap av en “buffertzon” västerut.

Genom den ryska historien, eller åtminstone i modern tid, med användning av den ryska historien, har en identitet vuxit fram av Ryssland som ständigt hotat utifrån. Av mongoler, av Napoleon, av Hitler, eller av USA. Att det amerikanska intresset för Ryssland minskat kraftigt sedan 1990-talet är irrelevant för den ryska självuppfattningen. Att amerikanernas fokus i stället varit i Mellanöstern och Bortre Orienten har inte fått några efterverkningar på Ryssland uppfattar världen.

För i Ryssland vet man att alla är emot dem, och att USA är instinktivt fientligt inställda till Ryssland. Till vittne för detta använder en av Rysslands tyngsta politiker på utrikesområdet, säkerhetsrådets ordförande Nikolaj Patrusjev, bland annat en episod där generalmajor Georgij Rogozin, för 25 år sedan, genom att falla i trans och titta på ett foto av dåvarande amerikanska utrikesministern Madeleine Albrights. Rogozin såg då i hennes undermedvetna det förakt hon kände över att Ryssland hade så mycket naturtillgångar i Sibirien, påstås det.

Denna dråpliga historia ligger alltså till grund för politiska tankar och beslut på högsta ort i Kreml, tillsammans med en förvanskad syn på historien, och en ortodox identitet fördunklad bortom klassisk kristen tro. Efterhand har diverse konspirationsteorier florerat om hur Ukraina planerade anfall mot Ryssland, laboratorier för biologiska vapen i Ukraina, att Nato ville placera kärnvapen i Ukraina och så vidare. Den ena teorin mer verklighetsfrånvänd än den andra.

---

V. Stilla flyter Don – och Donau

Men till syvende och sist kokar det ned till ett ideologiskt ryskt tänkande, med den ryska kyrkans ledning i släptåg, om Moskva som maktcentrum över hela Rus. Där omvärlden hatar och konspirerar mot Ryssland, och där historiska lögner blir till sanningar. Från Dmitrij Donskoj till Stalin och Putin. Där bödlar blir helgon och präster som profeterar mot orätten avsätts.

Från slaget vid Kulikovo går en röd tråd genom Moskvas tänkande. Peter den store må tillfälligt ha flyttat huvudstaden till S:t Petersburg för två århundraden, men lite förändrades. Stilla flyter Don, som romantiteln lyder. Inom detta tänkande finns inget utrymme för Ukraina, Vitryssland eller andra delar av det gamla Rus att gå sin egen väg. Skulle den vitryska Lukasjenka-regimen falla finns färdiga anfallsplaner för en ny operation Donau.

Högmodet är stort, så stort att när de ryska anfallsplanerna mot Ukraina läckte ut, veckor före invasionen, och publicerades i diverse media, så valde Kreml ändå inte att ändra en millimeter i dem. Och de övermodiga ryska planerna skingrades. Likväl befinner vi oss i ett segdraget krig, på den mark som såväl är en viktig kornbod, som den ryska ortodoxa kyrkans starkaste fäste, där tron bevarades starkast under kommunisttiden, med en myriad av präster, kyrkor och kloster.

Endast Herren känner framtiden. Och Herren skingrar dem som har övermodiga planer i sina hjärtan. Ett bibelord som miljontals bedjande kristna i Ukraina med trygghet kan stämma in i. Trots en jul utan elektricitet, fred och trygghet.