Vad handlar kyrkomötet om?

Om fem veckor sammanträder Kyrkomötet. Vad kommer diskussionen att handla om i år? Vad har dess ledamöter motionerat om? Här är en närmare titt på dessa frågor.

Det första svenska kyrkomötet samlades 1152 i Linköping. Den svenska kyrkligheten var då endast löst knutet till kyrkan nere på kontinenten. I Sverige fanns många lokala bruk, exempelvis att svenska präster gifte sig, och vid mötet lyckades man inte enas om särskilt mycket. Många svenska kyrkor var uppförda av lokala stormän, som därmed också ägde byggnaderna. Frågan om huruvida kyrkan skulle äga sina egna kyrkor fick i Linköping ingen lösning. Och flera av de beslut som faktiskt tog fick ganska litet genomslag, exempelvis det om kanoniska ordningar för prästval.

Nuförtiden har kyrkomötet dock desto mindre problem med verkställigheten av besluten. Den 3 oktober öppnar registreringen för de 251 ledamöterna. Mandatfördelningen mellan de olika nomineringsgrupperna ser ut enligt följande:

Nomineringsgrupp	Antal mandat
Arbetarepartiet – Socialdemokraterna (S)	70
Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (POSK)	47
Centerpartiet (C)	30
Borgerligt alternativ (BA)	20
Sverigedemokraterna (SD)	19
Vänstern i Svenska kyrkan (ViSK)	19
Öppen kyrka – en kyrka för alla (ÖKA)	13
Frimodig kyrka (FK)	8
Miljöpartister i Svenska kyrkan De gröna (MPSK)	8
Kristdemokrater i Svenska kyrkan (KR)	7
Fria liberaler i Svenska kyrkan (FiSK)	4
Alternativ för Sverige (AfS)	3
Himmel och Jord (HoJ)	1

Av dessa grupper är fyra stycken reguljära politiska partier (S, C, SD och AfS), fem stycken bildade utifrån politiska partier (BA, ViSK, MPSK, KR och FiSK), samt övriga fyra utan direkt politisk bakgrund eller koppling (POSK, ÖKA, FK, HoJ). Dessutom tillkommer ytterligare två mandat från Svenska kyrkan i utlandets församlingar (UL).

I praktiken räcker det oftast med att de största grupperingarna kommer överens om något. Så skedde exempelvis vad gäller beslutet om ny kyrkohandbok vid kyrkomötet 2017. Där krävdes dock att POSK bytte fot och gick med de största politiska grupperna, vilket också skedde efter viss dramatik.

Från kyrkomötets ledamöter har inte färre än 104 motioner sänts in, vilka skall behandlas i höst. Några av dem handlar om skogsfrågor, vilket inte är konstigt då kyrkan är en av Sveriges största skogsägare, men desto fler handlar om klimatfrågor. Ett flertal handlar dessutom om ordningsfrågor. Kanske beror det sistnämnda på att det, många år efter kyrkans skilsmässa från staten, återstår mängder med organisatoriska frågetecken som behöver rätas ut.

Vissa organisatoriska förslag är mer intressanta än andra, exempelvis ett från Marie Rydén Davoust (POSK). Detta handlar om att utvidga stiftets tillsynsuppdrag (vilket det ju faktiskt är mer korrekt att tala om, än episkopal tillsyn) till att även gälla förtroendevalda. Motiveringen handlar om situationer med ”politiska vildar” som beter sig skadligt för församlingen eller på annat sätt beter sig illa, och svårigheten att hantera detta lokalt. I praktiken torde detta innebära en partiellt återinförd kyrkotukt. Detta är en dimension av kyrkosyn som väl förtjänar en ordentlig diskussion i oktober.

En annan motion från POSK-ledamöter faller under de ovan nämnda klimatmotionerna, nämligen den om att utlysa så kallat ”klimatnödläge”. Motionärerna Eva-Maria Munck, Boel Johansson och Johanna Öhman (samtliga POSK) hävdar Equmeniakyrkans beslut 2021 som ett föredöme, och hävdar att beslutet, som inte förklaras innebörden av särskilt utförligt, skall inspirera fler ”frivilligorganisationer” att göra detsamma. Equmeniakyrkan beskriver på sin hemsida, två år efter sitt beslutsitt beslut, konsekvenserna av beslutet som:

”I och med det utlysta klimatnödläget har klimatarbetet fått större prioritet och arbetet med handlingsplanen pågår. Vi ser att det handlar dels om ett arbete riktat in i organisationens egen verksamhet, dels arbete riktat till församlingar, Equmeniaföreningar och våra samarbetskyrkor för att ge stöd till deras insatser samt dels arbete som kan ske i samverkan med andra organisationer och aktörer.”

En annorlunda politisering av kyrkans verksamhet föreslås av två ledamöter från det politiska partiet Alternativ för Sverige (AfS). Axel W Karlsson och Lennart Matikainen (båda AfS) föreslår att Svenska kyrkan skall arbeta för så kallad ”återvandring”, det vill säga att personer invandrade till Sverige skall flytta tillbaka till sina ursprungsländer. I motionens sägs att ”Svenska kyrkan är en viktig aktör både för ökad återvandring och en smidig åter-etableringsprocess.” Teologiskt motiveras förslaget med såväl Jesu som det judiska folkets lämnande av Egypten och återvändande till Kanaan/Judeen. Hur Svenska kyrkan skulle hjälpa till med Migrationsverkets återvandringsarbete förtydligas ej.

En organisatoriskt viktig fråga torde vara den om en utredningen av de så kallade ”storpastoraten”. En sådan föreslås av Berth Löndahl, Elisabeth Sandlund, Elisabeth Lindahl och Leif Nordlander (samtliga Frimodig Kyrka). Förslaget är inte nytt och unikt, liknande tankar har framförts av andra, bland annat på debattplats i Kyrkans Tidning. Den förstnämnde motionären har också väckt frågan i Svensk Pastoraltidskrift under sommaren. Storpastoraten har fått mycket kritik, och motionärerna pekar på rapporter om toppstyrning, dålig arbetsmiljö och bristande lyhördhet.

Från Sverigedemokratiskt håll kommer två motioner om ett förnyat kyrkoliv. Dels en om att ta fram ett program ”för att vitalisera och skapa ett nytt kyrkoliv”. Dels en om att Svenska kyrkan varje år skall bjuda in till en ekumenisk konferensen, som avhålls på flera platser samtidigt. Det skall, enligt motionärerna, vara ”en konferens med psalm- och lovsång, bön och predikan som sätter tron på Jesus i centrum.” En anmärkningsvärt inomkyrklig motion för två personer som valt att engagera sig via ett politiskt parti.

En återkommande fråga är den om samkönade vigslar, i år framförd av Jonas Noréus, Olov Lindquist och Marcus Romedahl (samtliga FiSK). Inte oväntat förefaller denna motion vara den mest uppmärksammade, och dess förstanamn, Noréus, intervjuades för några veckor sedan av Kyrkans Tidning. Där uttrycker motionären att motionen är ett sätt att ”gå i mål” med denna fråga, det vill säga att se till att de präster som fortfarande har kyrkans traditionella äktenskapssyn slutligt skall köras över.

Kristdemokraterna Torbjörn Aronson, Karl-Gunnar Svensson, Helén Lindbäck och Kerstin Rossipal föreslår att Svenska kyrkan skall få fler kristna friskolor, och kommer med tankar om hur detta arbete skulle kunna underlättas. En osedvanligt brokig skara bestående av Eva-Maria Munck (POSK), Lisa Gerenmark (ÖKA), Klas Corbelius (S), Åsa Rehndell (HoJ) och Anders Lundberg (ViSK) föreslåt att kyrkomötets måltider minst en gång om dagen skall vara vegetariska.

I ytterligare en motion över partigränsen föreslår Sven Milltoft (BA) och Ellionor Moberg (C) att frivilligdimensionen, det de kallar ”volontärskapet” skall stärkas i såväl kyrkoordning som församlingsinstruktion. Kanske är detta den mest framtidssyftande av alla inkomna motioner. Med sviktande medlemstal, minskat antal gudstjänstbesökare och många andra dystra siffror är ökat volontärskap inte så mycket en önskan som en nödvändighet.

Även denna motion kan möjligen leda till en diskussion om ecklesiologi. Nästan som ett eko av diskussionen 1152, om kyrka kontra lekfolks betydelse och ansvar. Den 3-6 oktober sammanträder man i utskottsarbeten, för att 20-22 november behandlas frågorna i plenum. Och med största sannolikhet kommer besluten, som sagt, att efterlevas betydligt mer disciplinerat än på 1100-talet.

Adam Davidsson