Korruptionen kring Franciskus

Med valet av Jorge Bergoglio skulle påvestolen få ett lyft igen. Korruptionen skulle rensas ut, övergreppen tas itu med och kyrkan rentvås från alla skandaler. Men i stället har den ekonomiska korruptionen i Vatikanen både fortsatt och eskalerat, och skyddandet av förbrytare sjunkit till nya bottennivåer.

Den påve som skulle tvätta bort den romerska kyrkans skamfilade i rykte har inte lyckats under sina snart tio år på tronen.
Foto: Annett Klingner (Pixabay)

Sommaren 2018 fällde amerikansk media en tolvtaggare. Tolvtaggaren hade bland annat, genom sin höga och inflytelserika position inom den romersk-katolska kyrkan, kallats för “påvemakare”. Annars var han känd som ”farbror Ted”. Det sägs att det var en mycket illa dold hemlighet inom kyrkan, att han hade diverse olämpluga sexuella äventyr för sig. Till slut hann den sekulära pressen ikapp med det som var väl känt: att kardinal Theodore McCarrick pressat åtskilliga unga präststudenter till ofrivillig intimitet. Och även yngre pojkar. Detta var känt i Vatikanen 2013, när Franciskus tillträdde. Under företrädaren Benedikts tid hade McCarrick pensionerats och avpolletterats från kyrkopolitiken i Vatikanen.

Franciskus kom han åter in i värmen, togs emot av påven, och fick resa på uppdrag efter uppdrag. I maj 2014 följde han med påven Franciskus på resa till Det heliga landet. Han åkte på flera resor till Kina, och kom att spela en inofficiell men inte betydelselös roll, i det avtal som slöts med kinesiska kommunistpartiet, beträffande utnämnandet av biskopar i Kina, där Vatikanen väljer en biskop bland kandidater de får från kommunistpartiet. Ett avtal som fått kraftig kritik, bland annat av kardinal Joseph Zen, tidigare ledare för den romersk-katolska kyrkan i Hong Kong. Kardinal Zen har dessutom i år, 90 år gammao, gripits av kinesisk polis, och åtalas av den kinesiska diktaturen, som dock enligt påven inte bör kallas odemokratisk. Men åter till sexualförbrytaren Theodore McCarrick.

…sedan lyckades alltså McCarrick, på något vis, rehabiliteras under nuvarande påve…

Redan Johannes Paulus II skall sedan 2002 ha känt till McCarricks övergrepp, men inte gjort något. Benedikt XVI plockade som sagt bort honom från maktsfären, utan att ge några andra konsekvenser för beteendet, utöver att framtvinga en förpensionering av McCarrick, från dennes post som ärkebiskop av Washington. Och sedan lyckades alltså McCarrick, på något vis, rehabiliteras under nuvarande påve.

När Vatikanen hösten 2020 släppte den så kallade McCarrick-rapporten, så kom man, mer eller mindre explicit att skylla på Johannes Paulus II, den nu helgonförklarade påven som först var ansvarig för att ta emot uppgifterna om hur McCarrick systematiskt begick sexuella övergrepp i sitt strandhus på Jersey shore i New Jersey, ägt av Newarks katolska stift. Dessa uppgifter var kända av en mängd amerikanska biskopar, och av många i Vatikanen. Ja, ur rapporten och rapporteringen framträder ett nätverk, där amerikanske kyrkliga ledare skyddade varandra, där stiften i Metuchen, Trenton och ärkestiftet Newark hjälptes åt att köpa tystnad av McCarricks offer.

Kardinal McCarrick i Washington D.C., 16 september, 2001.
Foto: Michael W. Pendergrass (Wikimedia Commons)

McCarrick-rapporten friskriver Franciskus från skuld, genom att svärta ned S:t Johannes Paulus II:s minne, vilket också blev rubrikerna efter att rapporten släppts. ”Påven Franciskus såg inte något behov av att ändra den inställning som antagits under tidigare år” säger rapporten (sid. 14, engelskspråkiga versionen). Trots detta syns en radikal förändring i McCarricks aktivitet jämfört med under Benedikt XVI. Benedikts krav på att McCarrick skulle hålla låg profil efter sin framtvingade pensionering respekterades visserligen inte av McCarrick alltid, men under det nya pontifikatet blev McCarrick vad som beskrivits som en förtrogen till påven Franciskus.

Carlo Maria Viganò, apostolisk nuncio till USA 2011-2016, och långvarig kritiker av hur McCarrick skyddats internt av kyrkan, skrev i augusti 2018, efter att den sekulära pressen börjat avslöja alla McCarricks övergrepp, ett högintressant öppet brev. Han träffade den då nytillträdde påven Franciskus i såväl juni som oktober 2013. Vid det sistnämnda mötet hade Franciskus förhört sig om Donald Wuerl, McCarricks efterträdare som ärkebiskop i Washington. Viganò lade då bland annat fram det olämpliga i att Wuerl lät unga studenter träffa McCarrick, som ju hade en historia av att förgripa sig på sådana.

…McCarricks eget nätverk i USA, som dolde hans brott och betalade offren…

I McCarrick-rapporten säger påven Franciskus att han inte har några som helt minnen av vad han och Vigano talat om 2013. Wuerl kom att beslås med flera lögner och skyddande av McCarrick, tvingades avgå hösten 2018, när saker blev offentliga. Kanske är det alla år av kompakt motstånd mot Viganòs försök att stoppa övergrepp inom kyrkan, som gjort att denne nu på äldre dagar hänfallit åt konspirationsteorier? Vad gäller McCarrick har dock avslöjande efter avslöjande gett Viganò rätt. Flera har också diskuterat det som Viganò också nämner om McCarricks påstådda närhet till Bergoglio, sedermera påve Franciskus, och McCarricks betydelse för valet av denne i konklaven 2013. McCarrick var också mer eller mindre öppen i media 2013 med att han önskade se Bergoglio vald.

Konklaven som valde Bergoglio ses av bedömare som ett resultat av närmare 20 års arbete från den så kallade ”Sankt Gallen-maffian”, vilken kallats så av en av dess mest framträdande medlemmar, kardinal Daneels (mer om honom nedan) och kartlagts noggrant i en bok med samma namn, av författaren Julia Meloni. Det finns obekräftade påståenden om McCarricks koppling till denna grupp, men han har onekligen gått deras ärenden, vilket föranlett spekulationer om kopplingar till den mäktiga kretsen kring påven Franciskus. Vad gäller McCarricks eget nätverk i USA, som dolde hans brott och betalade offren, så nämner McCarrick-rapporten inte med ett ord huruvida detta fortfarande existerar eller ej.

St Gallen, Schweiz, där ”maffian” träffades, vilket gav gruppen dess namn.
Foto: Joachim Köhler (Wikimedia Commons)

Påven Franciskus ovilja att fortsätta Benedikts begränsningar av McCarrick, hans bristande minne vad gäller vad han genom åren fått höra om McCarrick och de uppdrag och det förtroende som McCarrick åtnjöt till dess sekulära media hann ikapp honom, framstår som en serie olyckliga omständigheter, som knappast kan vara en slump. Det är därför värt att titta närmare på, om det finns fler fall av vänskapskorruption, där allierade till Franciskus skyddats, trots sexskandaler och andra förbrytelser. Och när man tittar på det, så är fallen många. Mest slående är kanske exemplet Gustavo Zanchetta, gammal vän i Argentina till Bergoglio, som i ett av Franciskus allra första utnämnanden som påve, upplyftes till biskop av Orán, sommaren 2013.

Zanchetta blev dock inte långvarig på posten, utan klev redan sommaren 2017 av. Den 53-årige biskopen, kallad Bergoglios skyddsling, och någon som jobbade tätt med nuvarande påven, under Bergoglios tid som ärkebiskop av Buenos Aires, motiverade sin uppsägning med ”hälsoskäl”. Få trodde att detta var de verkliga skälen. Och rykten gick om Zanchettas spektakulärt illa skötta stiftsekonomi i Orán. I början av november 2019 gjordes en gryningsräd mot stiftskansliet i Orán av argentinska myndigheter, och ekonomisk brottslighet i miljonklassen, kopplades till biskop Zanchetta.

…Franciskus skapade alltså en särskild plats i ledningen för Vatikanens tillgångar, för en man som det gick rykten om förskingring kring…

Redan 2015 uppdagades att biskopen av Orán hade sexuella bilder med unga människor i sin mobiltelefon, samt ekivoka bilder av sig själv. Han förklarade sig med att han telefon blivit hackad av illvilliga människor, i ett försök att misskreditera påven själv, hans gamle beskyddare. Franciskus förklarade då att han talat med sin gamle skyddsling, och att denne försvarat sig väl och att det inte fanns några övertygande bevis mot Zanchetta. När Zanchettas ekonomiska oegentligheter uppdagats 2019, bland annat att en dryg miljon argentinska pesos i myndighetsbidrag som skulle gått till renoveringar av prästseminariet aldrig gick till någon renovering, förklarade påven att Zanchetta endast var ”oorganiserad” i sin skötsel av ekonomin.

Saken såg extra illa ut, då Zanchetta i samband med att han i förtid lämnade biskopsstolen i Oran (förföljd av anklagelser om ekonomiskt fiffel), fick ett toppjobb i Vatikanen. Inte heller vilket jobb som helst, utan en helt ny post som ”assessor” i den myndighet som förvaltar Vatikanens tillgångar och är dess centralbank – APSA. Franciskus skapade alltså en särskild plats i ledningen för Vatikanens tillgångar, för en man som det gick rykten om förskingring kring. Utöver att Vatikanens apostoliske nuncio till Argentina, Emil Paul Tscherrig, redan 2016 varnats för att Zanchetta dessutom sexuellt utnyttjade präststuderande. Ärkebiskop Tscherrig tystade ned detta, och belönades med befordran till jobbet som apostolisk nuncio till Italien, en betydligt mer eftertraktad post, av Franciskus.

…Vatikanens lögner för att skydda honom föll som ett korthus…

I Vatikanen levde Zanchetta gott i Casa Santa Marta, samma byggnad som Franciskus inrättat sitt residens i, och länge höll Vatikanen inne med de dokument som argentinsk domstol begärt, från Zanchettas interna kyrkliga prövning. Dokumenten begärdes ut redan 2019, men när rättegången (försenad av såväl pandemi som det skydd Zanchetta åtnjöt i Vatikanen) inleddes i början av innevarande år, var de fortfarande inte utlämnade. Under den långa väntan på rättegång, gällande såväl ekonomisk som sexuell brottslighet, åkte Zanchetta bland annat på andlig retreat tillsammans med sin vän påven. För sexuella övergrepp dömdes han i mars i år till fyra och ett halvt års fängelse av argentinsk domstol. Och flera av Vatikanens lögner för att skydda honom föll som ett korthus.

Zanchetta intervjuad av argentinsk TV 2017,
innan skandalerna briserade. Bild:el12teinforma

Zanchetta är dock inte den ende sydamerikanske sexförbrytare som skyddats i och av kretsen kring påven Franciskus. Argentinas största pedofilprästskandal ledde i augusti 2008 till en 15-årig fängelsedom för fader Julio Grassi, en dom som fastslogs i högsta instans i mars 2017. Grassi hade 1993 startat en stiftelse, Felices los Niños (ungf: Lyckliga barn), i syfte att hjälpa barn med bland annat med kläder, utbildning och mat. Redan två år dessförinnan hade en rapport upprättats, och inlämnats till argentinsk domstol, om övergrepp mot barn, ett fall som dock aldrig togs upp. År 2000 tog en åklagare upp att Grassi skulle ha förgripit sig på barn inom ramen för sin stiftelse, men inte heller denna ledde till något åtal. Flera rapporter kom senare, bland annat ett uppmärksammat journalistiskt gräv om Grassis övergrepp i oktober 2002.

Kardinalen Jorge Bergoglio, i dag påven Franciskus, lät som ledare för den argentinska biskopskonferensen, två år efter den 15-åriga domen mot Grassi fallit, beställa en egen advokatutredning om åtalet mot Grassi. Denna trycktes upp i fyra voylmer, omfattandes 2 000 sidor, och kom fram till att fader Julio Grassi var oskyldig till övergreppen. Pärmarna pryddes med målningar av den holländske mästaren Jan Vermeer. Alla anklagelserna dömdes av den för uppgiften utnämnde Marcelo Sancinetti ut som falska. Och Grassi har själv talat om det stöd han upplevde från Bergoglio, vilken han ofta talade med och som ”aldrig släppte min hand”, enligt Grassi.

Julio Grassi vid gripandet
Foto: Prensa Obrera (Wikimedia Commons)

Även i grannlandet Chile har Franciskus ovilja att ta avstånd från prelater inblandade i pedofilskandal varit uppseendeväckande. När Juan Barros Madrid 2015 skulle installeras som ny biskop i Osorno, efter att ha utnämnts av påven Franciskus till posten, stormade demonstranter katedralen, och föremål kastades mot biskopen. Orsaken till detta var Barros koppling till fader Fernando Karadima, prästen som var föremål för Chiles värsta pedofilprästskandal. Karadima var en välkänd figur, med kopplingar till Chiles maktelit sedan Pinochettiden. En karismatisk person, av somliga kallad ett levande helgon.

Likt med Zanchetta och Grassi, hade Franciskus valt att tro sin vän förövaren…

Redan på 1980-talet kom anklagelser om att Karadima skulle ha uppträtt opassande, men dessa tystades ned av ärkebiskopen av Santiago, vars sekreterare vid tiden hette Juan Barros. När åtal väcktes 2011, och Vatikanen gjorde en egen utredning, dök det upp flera skyddare av Karadima. En av dem var biskop Juan Barros. Enligt vissa vittnen skall han ha närvarat då Karadima begått övergrepp mot dem, enligt ett vittne deltog Barros själv aktivt i sexlekar, och skall också ha förstört korrespondens. Barros eventuella egna delaktighet har inte kommit uppgifter om från annat håll, även om flera sagt att han närvarat. Barros fälldes vid tiden inte för något av det han anklagades för, men få trodde på hans oskuld. Ändå utnämnde påven Franciskus honom, som sagt, till biskop av Osorno.

Biskop Juan Barros Madrid
Foto:WikimediaCommons/Gabriel12

Utnämnandet av Barros som biskop i Osorno ledde till omfattande protester från präster, diakoner och lekfolk i stiftet, såväl som från övriga chilenska biskopar. Men Vatikanen bestämde sig ändå för att genomföra tillsättningen. Först när bevisen mot Barros 2018 var övertydliga, trots att påven tidigare uttryckt sig förvissad om dennes oskuld, lämnade biskopen sin post och Franciskus mottog avskedsansökan. Påven hävdade att han erhållit dålig rådgivning kring Barros. Endast några månader tidigare hade de framträtt tillsammans, vid påvens besök i Chile, vilket stuckit i mångas ögon. Särskilt som påven sagt att han inte hade något att anklaga Barros för. Likt med Zanchetta och Grassi, hade Franciskus valt att tro sin vän förövaren, och därmed indirekt kallat offren för lögnare.

Italienskt nyhetsinslag om den kaotiska installationen den högst kontroversielle Barros, till biskopsstolen i Osorno han blivit tilldelad av påven Franciskus. (Euronews)

När konklaven samlades i Vatikanen, i början av 2013, åkte en man vid namn Francesco Zanardi till Petersplatsen för att protestera. Med sig hade han en röd väska, full av tusentals signerade brev som hävdade att en av kardinalerna, Domenico Calcagno, skyddat en pedofilpräst. Prästen i fråga var Nello Giraudo, och mannen med den röda väskan, som utvärtes var prydd med en bild av kardinal Calcagno, var själv ett av Giraudos gamla offer. Övergreppen började vid 11 års ålder och ledde till psykisk ohälsa och drogmissbruk. Redan under Johannes Paulus II:s pontifikat hade Giraudos övergrepp uppmärksammats, och dåvarande kardinal Ratzinger, sedermera påven Benedikt XVI, hade meddelats om dem av Calcagno, som verkade uppriktigt bekymrad.

Inget gjordes dock och Calcagno lät senare Giraudo arbeta bland annat med ett barnhem. Calcagno har aldrig fällts för något, men är högst kontroversiell och allmänt ansedd som en beskyddare av pedofilen Giraudo, vilken erkänt sina brott och i åtminstone ett fall dömts till fängelse, 2012. Några månader därefter valde dennes beskyddare, Calcagno, Franciskus till påve i Vatikanen. Han fick ha kvar sin post som ledare för APSA, förvaltnings- och bankmydigheten Franciskus skapade en specialpost åt Zanchetta i, och fick nya uppgifter, bland annat ett uppdrag vid Kongregationen för instituten för ett heligt liv och för sällskapen för ett apostoliskt liv. En av flera kontroversiella kyrkliga ämbetshavare som trots ett ordentligt skamfilat rykte, hållits om ryggen av påven. Likt Barros, och Zanchetta, och Grassi.

Franciskus har blivit populär i såväl sekulär som katolsk och annan kristen media. Ändå finns det mängder med kontroverser kring honom, där såväl misstänkta som dömda sexförbrytare hålls om ryggen, liksom ekonomiska brottslingar.
Foto: Reynaldo Dal Lin (Pixabay)

En annan kontroversiell utnämning var den där den belgiske biskopen Jozef de Kesel först upphöjdes till ärkebiskop av Mechelen-Bryssel i november 2015, och sedan till kardinal ganska exakt ett år därefter. Vid tiden hade de Kesel flera kända skyddanden av pedofiler i bagaget, vilket skapade kontrovers kring utnämningen. En annan belgare värd att uppmärksamma, är en företrädare på ärkebiskopsstolen i Mechelen-Bryssel, nämligen ovan nämnde kardinalen Godfried Daneels. Daneels är, som tidigare anfört, den som gav Sankt Gallen-maffian detta självtitulerade namn på den grupp progressiva höga prelater, vilka enligt ovan nämnda bok genom årtionden arbetade för att få sin egen man, Bergoglio, på påvestolen. Den kan till och med ha varit pådrivande i att få Benedikt XVI att abdikera. Och i dess kärna fanns alltså Godfried Daneels.

…gav kardinalen som försökt tysta och skuldbelägga en man som varit offer för sin egen onkels sexuella övergrepp, en nyckelroll…

Daneels var år 2010 inblandad i en särdeles obehaglig skandal, där en belgisk biskop under 13 år sexuellt utnyttjat sitt eget syskonbarn, med start när pojken var endast fem år gammal. I vuxen ålder trädde offret fram, då hans onkel, biskop Roger Vangheluwe, närmade sig pensionen, och hade ett samtal med kardinal Daneels om saken. Samtalet spelades in och blev senare offentligt. Där framgick att Daneels uppmanade offret att inte framträda offentligt med förövarens namn, förrän denne hade gått i pension, samt sade till den utsatte nevön: ”Du kan också be om förlåtelse, du kan också erkänna din egen skuld.”. Kardinalens försök att tysta offret gjorde dock inte något negativt intryck på den blivande påven Franciskus, som dels hade Daneels vid sin sida bland den lilla utvalda skaran på balkongen vid sitt första offentliga framträdande som påve, och dessutom gav kardinalen som försökt tysta och skuldbelägga en man som varit offer för sin egen onkels sexuella övergrepp, en nyckelroll vid 2015 års biskopssynod om familjen.

Franciskus första offentliga framträdande som påve. Med honom i den utvalda skaran, på Peterskyrkans kända balkong, står Godfried Daneels bland de närmaste. Video från Channel 4 News.

Gång efter annan framträder hur påven Franciskus valt att skydda antingen de som själva begått övergrepp, eller dem som försökt skyla över dessa. Och inte bara skyddat, i fall som Zanchetta, Barros och Daneels har de till och med fått nya utnämningar. Antingen har dessa tillhört Franciskus personliga krets, eller kyrkans mer liberala och progressiva elit. Exempelvis har ovan nämnde de Kesel under hösten i år, tillsammans med Flanderns biskopar, drivit på för välsignelse av samkönade relationer. En annan som fått framträdande positioner är amerikanske kardinalen Kevin Farrell, 2016 utnämnd till prefekt för Dikasteriet för lekfolk, familj och liv och strax därefter också upphöjd till kardinal. 2019 utsågs han till påvlig kammarherre, camerlengo, vilken är den som tillfälligt övertar befogenheterna vid en påves död, en funktion känd från bland annat författaren Dan Browns (filmatiserade) roman Änglar och demoner.

Farrell var biträdande biskop samt personlig lärjunge till den överst nämnde sexuelle förbrytaren kardinal Theodore McCarrick. Dessutom bodde de under denna tid tillsammans i samma lägenhet. När McCarrick-skandalen rullades upp hävdade Farrell, trots att ytterst få faktiskt trodde honom, att han inte hade haft någon aning om alla sin mentors övergrepp. I ovan nämnda McCarrick-rapporten framkommer dock att Farrell visst hört talas om att McCarrick tagit med sig seminariestudenter till sitt strandhus och delat säng med dem, men inte att det skulle varit något av sexuell karaktär. Franciskus verkar dock, av alla utnämningar att döma, inte anse Farrells förtroende skadat. Och McCarrick-rapporten vill måla en bild av en Farrell som egentligen hade föga att göra med McCarrick, som var hans vigningsbiskop, chef, lägenhetskamrat med mera. Få har dock trott på Farrells påstådda okunskap, vilket lett till ifrågasättande av Franciskus främjande av honom.

Flera McCarrick-lärjungar, ideologiskt närstående påven Franciskus, har fått framträdande positioner. Ett exempel är upphöjandet av biskop Blase Cupich till ärkebiskop av Chicago 2014, en position vid ovan nämnda biskopssynod om familjen, samt upphöjelse till kardinal 2016. En annan av McCarricks skyddslingar, Joseph Tobin, upphöjdes även han till kardinal vid samma tillfälle, och året därefter utnämndes Tobin till ärkebiskop av Newark, McCarricks gamla position, vilket av somliga beskrivits som ”orkestrerat” av McCarrick, som åtminstone uppenbarligen åtnjöt ett betydligt större förtroende under Franciskus, jämfört med under Benedikt. Så många i nätverket kring den i dag avkragade McCarrick hade knappast kunnat nå så pass höga positioner under den förre påven, som sökte hålla McCarrick väldigt kort.

Franciskus verkar dock, av alla utnämningar att döma, inte anse Farrells förtroende skadat…

McCarrick, Zanchetta, Grassi, Barros, Daneels med flera lyckades, trots alla skandaler som susade kring dem, åtnjuta förtroende hos Jorge Mario Bergoglio. Flera av dem avancerade sina karriärer, som under normala omständigheter torde ha nått vägs ände. Ytterligare namn kan läggas till listan, till exempel den gravt korrupte kardinal Giovanni Angelo Becciu, med väldiga mängder ekonomiska oegentligheter. Vatikanen har varit ett råttbo av korruption under såväl Johannes Paulus II som under Benedikt, men under Franciskus framträder ett särskilt mönster. Ett mönster av hur påven håller sina kyrkopolitiskt allierade under sina vingar, oavsett vad de gjort eller anklagats för. Korruptionen kring Franciskus är av ett annat slag, och samlar skandal efter skandal på hög. Den senaste, kring jesuitkonstnären Marko Rupnik, avslöjades för mindre än två veckor sedan. Och av allt att döma kommer det inte vara den sista skandalen i korruptionen kring Franciskus…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s